Som straffredskap användes en smalare rotting eller björkris samt skamplats: rotting eller björkris på sätet vid svårare förseelser men dock ej ofta; skamplats för tröghet, lojhot och sömnaktighet. Ett bra sätt mot dåsighet var att uppmana barnet att lägga sig på någon bänk i skolsalen; då blevo de piggare. Ett bra sätt i synnerhet med nybörjare, då de visade sig trötta, tycktes vara, att be dem gå omkring skolhuset ett visst antal gånger och titta rätt fram jämt; då de kommo in, var åter allt bra. Det tycktes göra en god verkan på barnen, att de visste, att rotting eller björkris fanns inom skolan, därigenom behövde dessa mera sällan användas.
Handplagg användes någon gång en kortare tid, men sedan ansågs detta olämpligt. Barnet måste räcka fram handen med fingerspetsarna uppåt, då läraren slog några slag därpå med linjalens flatsida. Ofta hände, att barnet ryckte undan handen, så att ej slaget träffade; då kunde slagen bli flera såsom ett straff därför.

ur Fröken Lisa Lindqvists berättelse om skolundervisningen i Bälinge och Skuttunge (Upppland) under 1850- och 1860-talen i Bror Rudolf Halls (red.), Hågkomster från folkskola och folkundervisning. [1], Skildringar av f.d. elever och lärare, Stockholm, 1932, s. 6.

Frånvaro utan lof straffades med handplagg 5 slag af ett björkris på insidan af handen. Om barnen gjort sig skyldiga till svårare förbrytelser, risades de i aktern tills blodvite uppkom, gossar och flickor utan åtskillnad. Efter det Wedberg en dag risat en gosse, inkom gossens moder och fattade i håret på läraren, hvarefter de slogos tills hon lagt honom i golfvet inför barnens ögon.

ur läraren Johan Granats berättelse om skolundervisningen i Dimbo (Skara) under 1820-1860-talen i Bror Rudolf Halls (red.), Hågkomster från folkskola och folkundervisning. [1], Skildringar av f.d. elever och lärare, Stockholm, 1932, s. 19

A Woman, that Used to Teach, and set Girls to Work, took a Poor Neighbour of mine´s Daughter `Prentice, and finding some Occasion, Whips the Girl, till she was Stark Dead; whereupon, the other Girls crying out, She was Dead! Is she? (says the Woman) I´ll fetch her alive again: And Whips on, from the first beginning to the end, a whole Hour by the Clock.

Ur ovan illustrerat verk.

Tipsar om några samlade klipp ur denna svenska klassiker.

http://www.youtube.com/watch?v=0VidzF71ASw

Vid kroppsliga bestraffningar brukas att låta den som skall straffas, stå någon längre stödlös eller så kallade handplaggor, eller det som är kändt under namn af stut.

ur Uppgifter rörande Wimmerby Skol-Verk, och föranledde af den År 1824 infallande Revision af Rikets Elementar-Läroverk, vol. 5, Revisionen över rikets elementarläroverk (ÄK854), Riksarkivet.

Ingen mins jag fick kroppsaga under min tvååriga skoltid. Den älskade läraren bestraffade blott med lärorika ord och förmaningar.

ur J.E. Flincks berättelse om skolundervisningen i Tumbo församlings friskola (Västmanland) under åren 1839 och 1840 i Bror Rudolf Halls (red.), Hågkomster från folkskola och folkundervisning. [1], Skildringar av f.d. elever och lärare, Stockholm, 1932, s. 41

Det värsta straff, näst arrest och »basning med solk», bestod i att få bära »tjärsmorda glasögon». Å en större näfverlapp hade hål gjorts för ögon, näsa och mun samt krokar blifvit insatta i kanterna baktill för att hängas om öronen. Omkring hålen hade man strukit med tjära för att göra ansigtsuttrycket så ‘faseligt’ som möjligt. Då någon bångstyrig sven blef dömd att bära dessa ‘ögon’, hände det ofta att han tog till flykten, men eftersattes af hela och fördes i triumf tillbaka, hvarpå man hjelptes åt att påsätta ‘ögonen’. Vid smärre förseelser begagnades, allt efter förseelsens art, kobjellra, hartassar (två hartassar hopbundna med en snodd; hängdes omkring halsen) eller skamvrån som bestraffningsmedel.

ur folkskolläraren J.Z. Bohlins berättelse om skolundervisningen i Hällefors (Närke) på 1840-talet i Bror Rudolf Halls (red.), Hågkomster från folkskola och folkundervisning. [1], Skildringar av f.d. elever och lärare, Stockholm, 1932, s. 45

Ur Sundsvalls tidning 21/6 1888

En skolhistoria med reflexioner.

Göteborgs Handelstidning innehåller
följande uppsats:

I Göteborgsbladet »Nyheterna» läste man
en berättelse, hvilken vi tvekat att återgifva,
enär vi ansett det vara omöjligt, att något
sådant kunnat förekomma i våra folkskolor.
Då emellertid uppgiften ej blifvit motsagd,
utan vi fastmer funnit den bekräftad,
meddela vi här nedan »Nyheternas» berättelse,
uttalande vår erkänsla till tidningens
redaktion, som uppdagat och undersökt det
föreliggande fallet.

Berättelsen är följande:

»Det var fredagen den 18 sistlidne maj på f. m.
I Haga skolhus på Skansgatan skulle läraren J.
L. Malmborg i andra klassen upphöra en
katekesläxa. Fritiof Hogström uppmanades då att
uppläsa, hvad Jesus i yttersta domen skulle säga till
de otrogna. Detta kunde han icke, emedan han
»icke kom ihåg styckets början». Härför blef han
befald att gå till väggen, den s. k. skamvrån, och
ställa sig. Tre andra gossar fingo snart af samma
orsak göra honom sällshap.

Men det var icke nog med denna aga. Ty när
rasten sedan kom fingo de lemna »skamvrån» för
att erhålla den egentliga bestraffningen. Af en
promenadkäpp — således icke med rottingen —
erhöll nu en hvar två, tre eller fyra slag. Fritiof
Hogström erhöll två på högra höften, hvarefter han
fick gå ut i korridoren. Den följande timmen
intog han åter sin bänkplats och satt där till
följande rast.

Då kunde han med möda gå ut på skolgården,
men måste där stödja sig mot ett träd. Med lika
stor svårighet gick han sedan in i skolsalen. Men
kl. 12 måste en kamrat hjälpa honom ned för
trapporna och ut på gatan.

Här stödde han sig mot ett staket. Anmärkas
bör kanske att den elfvaårige gossen, som är lång
och mager, var alldeles frisk och färdig, då han
gick till skolan.

Han släpade sig emellertid fram till staketets
slut, hvarest han blef liggande. Om en stund kom
det dock hjälp, då han blef nedburen i en källare
i närheten och en stund därefter forsled till sitt
hem.

Distriktets läkare, d:r Rabe, eftersändes genast.
Till en början ville han ingenting ordinera, ty han
ansåg det icke vara så farligt. Men omsider gjorde
han det på moderns trägna begäran. Han skulle,
sade han, »ordininera en engelsk medisin, som
hjälper för alla göteborgare».

Denna användes, men gossen blef snarare sämre
än bättre. Då vände modern sig till d:r Kjellgren,
hvilken ansåg faran vara så stor, att gossen med
skyndsamhet borde forslas till Sahlgrenska
sjukhuset.

Så skedde äfven på onsdagen därpå. Ett
gipsbandage lades här omkring höften och magen ned
till högra foten. Den 4 dennes fick han komma
till sitt hem, hvarest han nu med sitt bandage får
ligga orörlig till den 14, då han åter skall till
sjukhuset.

Gossen såg ytterst medtagen ut och jämrar sig
särskildt under sömnen.»

»Så lyder i korthet, tillägger »Nyheterrna», denna
bedröfliga historia. Den fattiga moderns sorg är
naturligtvis stor, ty hon vet icke om gossen vid
uppstigandet från sjukbädden kan bli frisk och
färdig eller icke. Dessutom måste hon nu försaka
sitt arbete (hon är månglerska på torget) för att
vaka öfver sitt barn. Och måhända gossen kan få
vandra genom lifvet som en krympling, blott
därför att han icke nog hastigt kunde rabbla upp ett
katekesstycke.»

G.H.T. säger:

Ja, historien är i sanning bedröflig ur
flere synpunkter, nämligen ur misshandlingens,
skoldisiplinens och —
kristendomsundervisningens.

Den förstnämda är den som nu närmast
föreligger, men de senare böra ej häller
förbises.

Här voro, enligt berättelsen, ej mindre än
fyra gossar, som agades med två till fyra
slag af lärarens käpp, hvilka träffade den
sedermera insjuknade på höften. Och det
lärer ej vara första gången läraren nyttjat
denna bestraffningsmetod, hvarför man sökt
en mildrande omständighet i hans häftiga
lynne, som han har svårt att tygla. »Men
en lärare får helt enkelt icke vara så svag,
att han till den grad förifrar sig», erinrar
med fog »Nyheternas» red:n, tilläggande:
»Och det åligger skolinspektören att vaka
däröfver, att dylika förseelser icke upprepas».

Skollagen föreskrifver i detta afseende:
»Vid tillrättavisning och bestraffning af
lärjunges förseelser, bör han (läraren) fästa
afseende å den felandes ålder och sinnesart
och förfara med lugn besinning och
kärleksfullt allvar».

Mot denna föreskrift har läraren
uppenbart förbrutit sig på ett i sanning
upprörande sätt.

»Förseelsen», hvartill aldrig bör hänföras
oförmågan att minnas en läxa, utan
olydnad o. d., borde här icke blifvit föremål för
någon som hälst kroppslig aga, än mindre
sådan med en käpp.

En lärare, som så förbiser lagens bud
och sitt kalls uppgift, gör rättast i att så
snart som möjligt välja annan lefnadsbana,
än den, som utom andra egenskaper,
enligt skollagen, af honom fordrar, att han
skall »ega den stadga i karaktären och den
foglighet i lynnet, som ungdomens ledning
kräfver».

Ersättning för gossens lidande, särdeles
om han däraf får men för lifvet, kan
modern visserligen åstadkomma genom sakens
dragande inför domstol. Men det är ej
endast därom det nu är fråga, utan ock om
skolans bästa, och det är detta
folkskoleinspektören har att särskildt uppmärksamma. Är
det förhållandet, att den ifrågavarande
läraren förut gjort sig skyldig till enahanda
förseelse som nu, och icke låtit sig rätta,
så bör han icke längre få utsättas för
frestelsen att gifva luft åt sitt häftiga lynne.

Kan det verkligen höra till folkskolans
disciplin, att lärjungar ställas i skamvrå, då
de ej kunnat sin lexa, för att från
skamvrån underkastas ny bestraffning?

Skamvrån är såsom skolstraff längesedan
utdömd, och detta på goda skäl. Den
framkallar ingalunda blygsel, utan verkar
gemenligen motsatsen, eller oförskämdhet.
Känner icke folkskolan till
anmärkningsböcker? Dessa höra dock, rätt använde,
till de disciplinära medel, som, lämpa sig
bäst för en skola. Men eljest ligger det
bästa medlet i en allvarlig lärares
förmaning, hvilken bör återverka ej blott på den
för tillfället skyldige, utan på alla
närvarande. För det uppenbara trotset och
okynnet må kroppsaga kunna gifvas, men detta
borde då hälst öfverlämnas åt föräldrarne,
eller af läraren endast göras med deras
medgifvande, och i allt fall endast i en
annan lärares närvaro.

Förmågan att upprätthålla dissiplin är en
egenskap, utan hvilken ingen borde få vara
lärare. Den som har denna egenskap styr
och leder barnen i sin klass utan synnerlig
ansträngning och utan kraftyttringar, vare
sig i bannor eller andra straffmedel. För
den som saknar honom, hjälper hvarken
skamvrå eller promenadkäppar.

Vilkoret för all bestraffning är, att där
föreligger en verklig förseelse. Fördenskull
måste läraren hafva väl undersökt saken,
innan han dömer. Nu kan visserligen
okunnighet rörande en lexa bero på
försumlighet, men den kan också hafva andra
orsaker. Har den lärare, hvarom nu är fråga,
undersökt detta, innan han skickade de fyra
gossarne till skamvrån? Och har
folkskoleinspektören undersökt, om läraren så
handlat?

Man må ej glömma, att en orättvis
bestraffning ligger länge i barnets minne,
såsom ett svårt sår.

Och nu till kristendomsundervisningen.

Hör det verkligen till vår folkskolas
föreskrifter, att barnen skola ur minnet
uppläsa — eller »rabbla», att tala med
Nyheterna — sådana stycken som Jesu ord till
de otrogna i yttersta domen? I Luthers
lilla katekes förekomma de ju icke, och det
är ju till denna utanläsningen nu skulle vara
inskränkt?

Det är ju något förfärligt, att sådana djupt
gripande ord skola föreläggas elfva års barn
till utanläsning, på hvilken de stappla,
emedan de »icke komma i håg styckets början.»

Vi hafva aldrig kunnat föreställa oss, att
kristendomundervisningen finge så bedrifvas
i Göteborgs folkskolor.

Det fans prester, som för okunnighet straffade konfirmationsungdomen med käppen, och mina föräldrar sade sig veta, hurusom kyrkoherden i Gärdslösa (sedermera biskopen i Kalmar stift Stagnelius, fader till skalden S.) tuktade okunnig nattvardsungdom med läderpiska, endast för förseelsen att icke kunna.

ur folkskolläraren Daniel Nyströms berättelse i Johannes Karlsson (red.), Självbiografier av lärare: 1-4: levnadsminnen (Fören. för svensk undervisningshistoria: Lund 1921) s. 35.

Här kommer något för alla anglofiler (eller bara vanliga smiskintresserade):

Snacket om skolaga börjar ungefär 14 minuter in i klippet.

Och tack för tipset Veronika! Läs hennes blogg!

Finns det någon koppling mellan pepparkakor och bestraffning? Jawohl!

Här kommer en liten bit ur posten ”Pepparkaka” från SAOB.

Tack för tipset Erik M! Läs hans blogg här!

Glad Lucia på er, smisk-lovers!

Instruktionens bestämmelser rörande straff lyda sålunda: ”Skolans arbete börja kl. 10, de som komma för sent hafva brutit mot Skolordningen och måste straffas. De som komma ¼ timme för sent, qvarstadna att fortsätta arbetet till kl. ½1. De som komma ½11, stadna vid dörren att se de andra arbeta till kl. slår 11., deras namn sättas på lättingstaflan och de återvända hem. De som pratar med sina Camrater, de som leka eller äro lata varnas först af Class Monitör, som sätter ett anmärkningstecken vid deras namn. Om förbrytelsen ändå  fortfar, vänder Class Mon. sin tafla mot Gen. Mon., som då nämner Classens nummer och slår hårdt ihop sina händer. Är förbrytelsen lättja, bindes straffkragen omkring förbryterskans hals, vill den felande ej bättra sig, nämner Gen. Mon. efter ½ timmas förlopp hennes namn ljudeligen, uppskrifver det på lätting taflan, och Lärarinnan låter henne qvarstadna ½ timma, sedan de andra slutat. Flickor, som äro smutsiga, tvätta ansigte och händer i Skolans närvaro, men prydes med ett rödt ylleband om hufvudet.

Ur: Hjalmar Berg, St Clara församlings skola för fattiga flickor, 1813-1861, (Stockholm, 1933)

The WordPress.com stats helper monkeys prepared a 2012 annual report for this blog.

Här är ett utdrag:

600 people reached the top of Mt. Everest in 2012. This blog got about 12 000 views in 2012. If every person who reached the top of Mt. Everest viewed this blog, it would have taken 20 years to get that many views.

Click here to see the complete report.

Wid egenwiljans brytande hos Barnen förhålla de sig helt annorlunda, än hos oss merendels är brukeligit. De säga, det wara en hel förwänd ordning, at skona Barnen för riset i de spädaste åren, uti den inbillningen, at de ännu icke förstår, hwad godt, eller ondt är. Ty om man wille lenma egenwiljan rum, tils förståndets krafter börja wisa s1g, genom förnuftigt tal och gierningar; så skulle dels densamma redan fådt så djupa rötter, at de med riset aldrig kunna upryckas; dels ware agan då just derföre onödig, emedan Barnet kan ledas genom förnuftiga föreställningar. Men om Barnen, uti de spädaste åren, styres ifrån det onda, genom en måttelig tuktan; så komma de småningom til en wana at giöra godt, och blifwa sedermera, uti de tiltagande åren så mycket upmärksamare på förmaningarne, och så mycket willigare, at rätta sig derefter.

ur kommerserådet J. F. Krygers tankar om undervisning och uppfostran från 1751 i Bror Rudolf Halls (red.), Hågkomster från folkskola och folkundervisning. [1], Skildringar av f.d. elever och lärare, Stockholm, 1932, s. 13f.

Disciplinen var mycket sträng, och ett straff, som torde för blödigare barn varit betänkligt nog, var mörk arrest i källaren, dit den skyldige förpassades genom lämmen i golfvet. Öfver annat klagades ej, utan var man tacksam för Ingemars månhet om de smås fostran och undervisning.

ur berättelse om Ingemar Jonassons undervisning i Blekinge vid 1800-talets mitt i i Bror Rudolf Halls (red.), Hågkomster från folkskola och folkundervisning. [1], Skildringar av f.d. elever och lärare, Stockholm, 1932, s. 55.

One day James Nash, the old hedge schoolmaster said to his friend Thomas Francis Meagher: ”My school is below there, and I flog the boys every morning all round, to teach them to be Spartans.” The extent of the punishment wich the gentle old Nash would administer is not actually known, but like McElligott, the Limerick schoolmaster, he would evidently take no excuse for neglect of study

From: P.J. Dowling, The Hedge Schools of Ireland, (1935)

Straffen voro lugg, handplagg, örfilar, ryggslag och kvarsittning. Straffredskapen voro rotting och linjal (vid handplagg). Någon gång hände det, att barnen »gaddade sig samman», letade rätt på rottingen och kastade ut den. Belöningar utdelades icke.

ur arbetaren Nils Anderssons berättelse om skolgången i Bonderup 1873-1875 i Bror Rudolf Halls (red.), Hågkomster från folkskola och folkundervisning. [1], Skildringar av f.d. elever och lärare, Stockholm, 1932, s. 78

Kroppsaga förekom ytterst sparsamt. I stället användes skamstraff: l:a graden stående i skamvrån, 2:a dito hållande i en sopkvast och 3:e skamvrån med kamraterna defilerande förbi spottande på brottslingen.

ur f. d. läraren Aron Rydbergs berättelse om skolgången i Trevattna församling på 1850- och 1860-talen i Bror Rudolf Halls (red.), Hågkomster från folkskola och folkundervisning. [1], Skildringar av f.d. elever och lärare, Stockholm, 1932, s. 120

När skolan för dagen var slutad och bönen hållen, hände en eller par gånger om året, att när någon mycket svår förseelse blifvit begången, missdådarne blefvo framkallade för att straffas. Afstraffningen skedde då med en svarfvad och polerad färla, som förvarades i en påse. Läraren slog ett eller flera kraftiga rapp på den felandes fingrar, hvilka vanligen svullnade mycket. Den slagne tjöt, och ömhjärtade flickor gräto, hvarför en sådan afbasning ingöt en hälsosam skräck i hela skolan.

ur läraren J. R. Cederlunds berättelse om skolgången i en skola på Gotland på 1870-talet i Bror Rudolf Halls (red.), Hågkomster från folkskola och folkundervisning. [1], Skildringar av f.d. elever och lärare, Stockholm, 1932, s. 161