Den lärjunge, som ankom för sent till skolan fick ‘krypa kräftgången’, hvilket tillgick sålunda, att han måste på händer och fötter baklänges vandra kring skolsalen under det att de å ömse sidor uppställda pojkarne ansträngde sig af alla krafter för att bastonera penitenten.
Den, som under lektionen ej visat tillräcklig uppmärksamhet, måste ställa sig utanför ringen vänd inåt skolsalen och allt efter förseelsens natur hålla för ögonen, öronen eller munnen, de resp. organ, med hvilka han förbrutit sig. Ja, stundom ålades den skyldige att med händerna betäcka både ögon, öron och mun, i hvilka ställningar han tvangs förblifva till dess magistern fann för godt att upphäfva bestraffningen.
Hände det att någon vanartig pojke låtit en svordom komma sig till last, tog läraren honom till sig där han satt uppkrupen på bänkpulpetens ända, för att efter en straffpredikan med sin fruktade pekpinne – hvilken stundom användes till handplagg etc. – knacka honom i pannan, såmedelst antydande att syndaren hade att inom kort vänta sig där se ett par djäfvulens horn utväxa.
En annan straffpåföljd, hvars anledning jag dock ej kan erinra mig, var den s. k. snurr- (eller som den ock kallades ‘snor’-) dansen. Den utfördes på det sätt att magistern, sittande på sin vanliga nyss angifna plats, fattade delinkventen i håret och af alla krafter obarmhärtigt snurrade honom rundt omkring, hvarvid allt som oftast en hel del af offrets chevelyr stannade i den stränga lärarehanden.
Ytterligare ett straff innebar tillsägelsen att ‘pålägga oket’, hvilket betydde att den brottslige tvangs att med armarna stödda emot den pulpet, där han hade sin plats, lägga händerna hopknäppta öfver halsen och sitta i denna ställning så länge det behagade magistern.
ur J. Flodmark, ”Finemanska lancasterskolan. Hågkomster från 1840-talets Stockholm” i Samfundet S:t Eriks årsbok 1903.
