Däremot vankades det så mycket mera stryk af de äldre kamraterna, »superiorerna», som de i katalogen kallades. De voro tjugutre till antalet, vi »inferiorer», det kufvade folket, utgjorde fyratiosju, således dubbelt så många, men de öfre hade makten och äfven kraften. Primus i klassen var femton år gammal, flertalet af de andra föga yngre, således fem till sex år äldre än småttingarna i inferiorsafdelningen. Äfven när primus nyttjade rottingen »officiellt», skedde det med en fasthet, som kändes genom märg och ben. Uttrycket »officiellt» fordrar en förklaring. För upprätthållandet af ordningen i klassen hade superiorerna skyldighet att, en i hvar vecka och i tur och ordning, tjänstgöra som »custos». Bland interiörerna hade på samma sätt en i sänder plikt att vara »Observator», att passa på tiderna, att gå upp i bönrummet och förkunna magisterns ankomst, så att hvar och en stod på sin plats, när denne inträdde. Custos mottog sin befattning lördags förmiddag kl. 10 därmed, att Observator till honom öfverlämnade en bastant rotting, som Observator själf fick betala. Custos steg upp i katedern och kommenderade: »Böj rygg!» – och i samma nu böjde de fyrtiosju sittande interiörerna sig framåt med hufvudet mellan knäna och custos gick högtidligt ned och gaf hvar och en af de oskyldiga plebejerna ett »officiellt» rapp på ryggen såsom invigning till den nya veckan.

ur Carl Rupert Nybloms En sjuttioårings minnen, s. I:87.

Jo, det var skoltiden. Den förföljer mig ibland inte bara i drömmen. Jag gick i gamla Klara skola i slutet på sjuttiotalet, under gubben Söderling. Han hade två långa hvita hårtofsar, som räckte ända ner på ryggen, och en lång rotting, och han slogs med verklig öfvertygelse. Det var offentlig stut efter mogonbönen; först fick man sjunga ”Herre signe du och rade” och sen fick man på kastellet. Denna uppfostringsmetod anses numera föråldrad. Det är skada. En statsminister, som också gått i Klara, vittnade en gång om den Söderlingska rottingens välsignelse. Han hade aldrig blifvit statsminister, om han inte fått smaka den.

ur Hvar 8 dag / 14:de årg. / s. 442.

But I must not spoil him, for a spoilt child always wants to have its own way, and is disliked by other people. If he is naughty he ought to be caned (birched). »Spare the rod and spoil the child!» When children are naughty you say to them, »behave yourselves» or »stop that».

Bet ai m’ast nåt sp’åil him, får ĕ sp’åilt tsj’aild ’åhlwiz wants tĕ hĕv its ’åon w’ei, ĕnd iz disl’aikt bai ’adhĕ p’ihpl. If hi iz n’åhti hi ’åht té bi k’eind (b’öhtsjt). »Sp’äĕ dhĕ r’åd ĕn sp’åil dhĕ tsj’aild.» Wen tsj’ildrĕn a n’åhti jo s’ei tĕ dhĕm, bih’eiv jås’elvz åh, st’åp dh’ät!

Men jag får inte skämma bort honom, för ett bortskämt barn vill alltid ha sin vilja fråm [ha sin egen väg] och blir [är] illa omtyckt av andra människor. Om han är stygg, bör han få smaka rottingen (riset) [bli slagen med rotting, bli risad]. Böj vidjan medan den är grön, så blir den både fager och skön [spara riset, så skämmer du bort barnet]! Då barn äro odygdiga, säger man till dem: »Uppför er ordentligt» eller: »Låt bli det där!»

ur Lärobok i engelska för högre folkskolor, prakt. ungdomsskolor och studiecirklar samt för självstudium, s. 30, 31, 89

Ett Skolagemål. Vid Göteborgs rådhusrätt yrkade en arbetare ansvar å en folkskollärare för misshandel å arbetarens minderårige son hvarjämte han fordrade skadestånd.

Rådhusrätten yttrade i sitt utslag, att då uti målet icke vore ådagalagdt annat förhållande än att, då läraren den 28 februari 1902 med en rotting skolat å en bänk i skollokalen aga gossen för inom skolan begången förseelse, denne, efter att ha erhållit ett slag af rottingen, försökt att göra motstånd och därvid råkat slå ansiktet mot bänken med den påföljd, att tre tänder i främre öfverkäken af slagits, och berörda händelse måste anses ha timat mera af våda än vållande, blefve den af gossens fader förda talan jämlikt 5 kap. 12 § strafflagen ogillad.

Göta hofrätt har nu fastställt utslaget samt ålagt arbetaren att med 30 kr godtgöra lärarens kostnader i målet i hofrätten.

ur Svensk Läraretidning / 22:a årg. 1903 / s. 28

En annan skolman, adjunkt Kökeritz, ber press och målsmän ej så snabbt fälla dom i skolmål:

»Det finns så många andra faktorer man måste ta i beräkning för att la en klar uppfattning om händelsen.

Det kan dock icke bortresoneras att det klagas mera nu än förr, att det finnes ett rätt betydande antal s. k. kverulanter och att man är »mera känslig» nu än i forna tider. Man behöver ju bara komma ihåg att det inte är så förfärligt många årtionden sedan undervisningen huvudsakligen sköttes med hjälp av björkris och rotting. Man »teg och tåligen led» på den tiden och skolorna hade något mera militäriskt över sig.

Nu kanske i viss mån föräldrar och målsmän ibland lägger sig i saker och ting, som de inte riktigt förstår och fattar.»

ur Svensk Läraretidning / 52:a årg. 1933 / s. 710

Rotting och örfilar äro mycket riskabla straff-former, därför böra de ersättas med ofarliga sådana. Det gamla beprövade riset torde då stå närmast att tänka på. Det är nog svårt att uppleta fall, varvid en på lämplig plats och rättvist »utdelad aga med björkris blivit vederbörande till psykisk eller fysisk skada. Detta är nog en uppfattning som trots alla omvälvningar i tänkesätt och metoder kommer att stå sig genom tiderna. I varje fall är det farligt att vid ett reformkrav bortse från det väsentliga och bildlikt talat kasta ut barnet med badvattnet.

ur Svensk Läraretidning / 49:e årg. 1930 / s. 1052

Många människor hålla »chokladpraliner med rotting» för att vara den näring, som bekommer barnen bäst, och de tänka sig saken lämpligast arrangerad sa, att hemmet skall dela ut pralinerna för att bli angenämt för barnet, under det att den stackars skolmästaren har att sörja för den senare delen av födan.

Det, som av denna senare sort under gångna århundraden – i synnerhet i kråkvinkelskolor – tröskats samman, går icke på en kohud, sa mycket mindre på den hud, som täcker en pojkes bakdel. Käppen hörde samman med undervisningen som slagan till logen. Och en sådan uppfattning av lärarens ämbete finner man ännu i dag i familjer »av gammalt skrot och korn». Många människor se i det faktum, att lärarna i enskilda länder – t. ex. i Sachsen – ha brutit sönder alla prygelverktyg, »västerlandets undergång».

ur Svensk Läraretidning / 43:e årg. 1924 / s. 592.

- Hårdt agad af en skolrådsledamot blef förliden höst en tolfårig skolgosse, tillhörande en församling i närheten af hufvudstaden. Gossen i fråga, som varit hemma några dagar för potatisplockningen, blef af lärarinnan tilltalad för skolkning. Anhållan om ledighet för gossen hade af fadern sändts till skolan men troligen ej blifvit riktigt framförd. Lärarinnan anhöll vid gossens återkomst hos en skolrådsledamot om hjälp att aga gossen. Detta utförde han så, att han utan föregående ransakning tilldelade gossen örfilar och 13 slag med rotting. Efter detta kunde gossen ej besöka skolan på en hel vecka. Nyligen har häri för reumatisk feber varit intagen på sjukhus i 6 veckor. Skolrådets ordförande har med anledning af det skedda gifvit både lärarinnan och skolrådsledamoten allvarliga föreställningar, meddelar D. N.

ur Svensk Läraretidning / 14:e årg. 1895 / s. 229.

- En morsk man finnes i staden Skanör. Han är till yrket smed. Häromdagen kom han i arbetsdräkt rusande in i skolsalen under pågående lektion, grep tag i en gosse och sökte rycka honom ned af bänken, men då detta ej gick, tog han fram en rotting, som han hade haft gömd under kläderna, och började slå gossen. Det är ej första gången som denne smed stört friden i skolan och på barnens lekplats samt på allt sätt sökt undergräfva barnens respekt för läraren: det behöfs blott att hans egenkärälsklige ättelägg går hem och klagar med eller utan skäl. Vederbörande skolrådsordförande kan ej påräkna stöd af stadens myndigheter, och skolrådet vill ej åtala fridstöraren. De, som makten hafva i det lilla samhället, äro afvogt stämda mot skolan samt vilja intet göra för förbättring af lärarnes löner, ja, ej ens för beredande af nödiga lärosalar. Det är också betecknande för ställningar och förhållanden, att då skolrådet hade sammanträde om saken, kom smeden tillstädes och – grälade på dess medlemmar!

ur Svensk Läraretidning / 21:a årg. 1902 / s. 894.

- Om faran af att utdela örfilar påminnes man ånyo. Enligt Sm. All. har en lärare i Jönköping under förra vårterminen gifvit en skolgosse en så kraftig örfil, att ena öron-hinnan spräckts med den sorgliga påföljd, att gossen för all framtid förlorar hörseln på detta öra. Läraren i fråga har hos allmänna åklagaren blifvit anmäld för misshandel.

ur Svensk Läraretidning / 15:e årg. 1896 / s. 434.

Lärarnes bestraffningsrätt.

Den fråga, som vid fjortonde allmänna svenska läraremötet i Linköping tilldrog sig största uppmärksamhet och äfven erhöll grundligaste behandling, var denna:
Äro skolstadgans nuvarande bestämmelser angående lärarnes bestraffningsrätt de lämpligaste.

Mer om denna debatt i Svensk Läraretidning / 12:e årg. 1893 / 310f.

Stryk är en otäck bestraffningsform, och man bör väl betänka sig, innan man tillgriper den. Men jag kan förlåta, om någon begår den i någon mån ursäktliga handlingen att klappa till i vredesmod. Han har då handlat i överilning, vilket inte är hedrande, men det är då en yttring av mänsklig svaghet. Att en vuxen person efter kall överläggning ger sig till att slå ett litet barn, som är honom kroppsligt underlägset, förefaller mig ruskigt.

Användes kroppsaga, böra dock örfilar absolut fördömas. Örats trumhinna är mycket tunn – den är utspänd som en gardin i den invändiga öppningen av örat och bakom den finns intet annat än luft. Ett slag på örat kan därför mycket lätt förorsaka att trumhinnan brister och hörseln förstöres.

ur J.L. Saxons Umgängeskonst – Levnadskonst / Barn (1934).

Läs hela texten i Svensk Läraretidning / 49:e årg. 1930 / s. 148.

Utdrag ur: Berättelser om folkskolorna 1869-1871, del II

Bilden hittade vi här.

Disciplinen

var också allt annat än tillfredsställande. Såsom stor ekonom hade han antagit den ryska seden att låt mutor spela en stor roll. Kunde bara föräldrarna göra mäster någon tjänst eller skänka honom ett eller annat krus mjölk o. d. kunde deras barn vara säkra på att aldrig bli bestraffade, huru ostyriga de än voro. De större pojkarnes föräldrar behöfde dock ej göra sig besvär med mutor, ty för ”stora pojkar” bar han en besynnerlig respekt, sedan några stycken vid flera tillfällen, när de skulle ha stryk , rätt grundligt tillklappat mäster i stället.

När någon under middagsrasterna gjorde en förseelse, för hvilken mäster ansåg sig böra utdela aga, gick han ut i skoldörren och ropte den skyldiges namn. Sjelf stälde han sig innan för dörren med en rotting och afvaktade offrets ankomst.  Som detta vanligtvis ej gjorde sig synnerligen brådt att efterkomma en dylika uppmaning kunde det att mäster ibland fick stå tämligen länge och vänta. Ofta hände då att ett annat barn kom hemifrån, och utan att veta af något försåt, skulle lägga in sina böcker i skolsalen, och då fick dessa helt oförskylt ett ordentligt kok stryk, såvida det ej fort nog hemta sig så [...] sin förvåning, att det började springa fatt med mäster i skolsalen. När mäster slog var nemligen som Tjädertuppen när han spelar: han hvarken såg eller hörde. Ofta inträffade att de större pojkarna vid dylik tillfällen gingo att med helsning från mäster att pigan strax skulle gå in i skolan, i hvilket som hon fick spela martyr.

Avskrift från Lärarminnen vilka bevaras  i SAF Sveriges allmänna folkskollärarförening  FSAF Federationen SAF arkiv.

Gränsen mellan aga och misshandel.

En uppseendeväckande affär vid Kalmar folkskolor.

Notarien Alm stämmer kand. S. Elg för misshandel å lärjunge.

Vid rådhusrättens sammanträde i måndags förekom ett mål, som kommer att väcka stort uppseende liksom dess förhistoria sedan omkring en månad lifligt diskuterats man och man emellan. Som ombud för målsmannen för en folkskolelärjunge Karl Samuelsson hade nämligen advokaten A. Alm här i staden med yrkande om ansvar för misshandel uttagit stämning på folkskolläraren, teol. och fil. kand. Sten Elg.

Då målet påropades inlämnade kärandeombudet en skrifvelse, i hvilken han bl. a. uppgifver följande: »Misshandeln ägde rum i folk- skolan vid Tullslätten den 8 sist-lidne oktober mellan kl. 8 och 9 förmiddagen och föröfvades af svaranden mot kärandens 11 årige son Karl. Lektionen börjades med att en elev vid namn Bernhard Persson fick läsa upp en del af dagens läxa. Efter att gossen läst ett stycke märkte svaranden att gossen hade en skråma på kinden invid ögat och frågade honom huru han fått denna skråma. Härpå svarade Bernhard att kärandens son Karl gjort den med en knif. 1 anledning däraf framkallades Karl, som emellertid förnekade att han gjort det och omtalade att det skett dagen förut under lek med en stake som af honom och Bernhard och ett par andra gossar användt till stafhopp. Då Karl hoppat och släppt staken ifrån sig hade den i fallet stött till Bernhard och orsakat ifrågavarande skråma.

Denna relation togs emellertid icke för god af svaranden som i stället beskyllde Karl för lögn, och omedelbart påbörjade nu påtalade misshandel som därpå varade till inemot kl 9 så att under hela lektions- timmen ingen vidare befattning togs med dagen pensum. Utom rotting använde svaranden sig dessemellan af örfilar så kraftiga att gossen föll omkull. Då större delen af timmen gått till ända ville svaranden undersöka om gossen »tålde mer». Han lät honom fördenskull kläda af sig, hvarefter han lyssnade på hans hjärtslag. Han sade att det var inget farligt med hjärtat. »Du tål ännu mer», hvarefter svaranden åter grep till rottingen till dess denna var så sönderfläkt att den endast höll ihop vid handfästet. Svaranden satte sig då i katedern en stund och tog isär rottingen, fullständigt och kastade bort bitarna. Men icke nöjd med hvad han kunnat uträtta med rottingen grep han nu gossen i kläderna och kastade honom mot väggen och mot golfvet så att gossens väst och skjorta blefvo sönderslitna.

Undertecknad kärandeombud hade tillfälle att se gossen afklädd påföljande måndag. Han hade då behandlats efter läkares ordination alltsedan misshandeln ägde rum, men företedde dock fortfarande blåmärken på hela kroppen från halsen till fötterna och i synnerhet på ryggen funnos handstora fläckar blodunderlupen hud. Det var tydligt att han råkat ut för en fullkomligt djurisk behandling. Naturligtvis kommer väl svaranden att påstå att han endast gjort sig skyldig till regelrätt aga, men som han icke lärer kunna bestrida någon enda af de uppgifter som blifvit mig lämnade angående för loppet af denna »aga», dess varaktighet igenom en hel lektionstimme, den sönderslagna rottingen och de egendomliga afklädningsscenerna så torde svarandens karakteristik af behandlingen ifråga icke medföra stor effekt.

Hr Elg, som personligen inställt sig inlämnade till rätten en längre skrifvelse af hufvudsakligen följande innehåll: ‘ Elg hade som vanligt på morgonen, den dagen då misshandeln skulle ha utöfvats, gjort den vanliga ronden för att se efter lärjungarnas renlighet, hälsoförhållanden o.d. En af lärjungarna hade då ett sår under ena ögat. På lärarens fråga hvarifrån han fått det, svarade lärjungen att Samuelsson gjort det med en knif. Med anledning häraf fick Samuelsson gå fram till katedern och fick där af hr Elg sex rapp med en tunn rotting. Efter agan klagade pojken öfver smärtor i magen När klassen emellertid upplyste om att »det brukade han också säga nar han fick stryk af magister Berg» tog hr Elg pojken med sig ut i korridoren och frågade honom om han var sjuk, hvarpå gossen svarade nej. När de sedan kommo in i rummet, började lärjungarna tala om en hel del streck som Samuelsson skulle ha gjort.Ytterst uppbrakt häröfver beslöt läraren att ge pojken en grundlig aga och tog honom därför bakom bänkarna. Gossen fick nu en del rapp på de ställen, där ägan bör placeras, men genom hans slingringar råkade några rapp träffa på öfverkroppens och armarnas baksida.

Efter en relation af Samuelssons uppträdande i skolan under såväl hr Elg som hr Berg slutar svaranden med ett påpekande af att han velat pojkens framtida väl samt att den aga, som pojken fått, varit lämpad för hans natur och tillbakavisar slutligen med harm beskyllningen för misshandel. Hr Elg framhåller också att han alltid varnar flera gånger innan aga utdelas.

Gossens uppträdande i öfrigt belystes genom att svaranden införskaffade intyg från en del personer. I dessa skrifvelser betecknades pojken t.o.m. som en skräck för sin omgifvning. Öfverläkare Berg, som haft pojken i sin klass karakteriserar honom som illa uppfostrad och medger att  han själf vid flera tillfällen nödgats tilldela pojken kroppslig aga då denne ställt till obehag i skolan. Då den aga pojken nu erhållit af hr Elg ej var värre än att han samma dag kunde deltaga i slöjd arbetet, ansåg hr Berg att saken ej kunde rubriceras som misshandel. I samma stil gick ett intyg från en af gossens forna lärarinnor.

Folkskoleinspektör Svänsson fram-höll i sin skrifvelse att förekomst af blånader efter en aga ingalunda kunde utgöra bevis på att misshandel förelåge. Han säger att ett ordentligt kok stryk måste, om det skulle ha någon verkan, lämna märken efter sig på den agades kropp. Han hade själf sett att t. o. m. efter lindriga slag med en rotting uppstått högst betydliga ansvällningar och blånader å kroppen.

Notarien Alm framlämnade å sin sida läkareintyg från doktor Danielsson enligt hvilket gossen Samuelsson vid undersökning företett en del blånader på ben, rygg, och bröstkorg, hvilka tydligen förorsakats af yttre våld.

Ett af käranden inkallat vittne, slaktaren Sture Johansson, intygade att den skråma som en förut omtalad lärjunge haft under ena ögat härledde sig från en stöt af en stake, som pojken ifråga användt vid stafhopp.

I de punkter af kärandens skildring af händelseförloppet som afveko från hans egen bestred svaranden kärandeombudets uppgifter men förklarade sig för öfrigt redo att öfverlämna målet. På kärandeombudets begäran uppsköts detsamma fyra veckor.

För att om möjligt af initierade personer få ett opartiskt omdöme om denna tråkiga affär, har tidningen Kalmar vändt sig till några skolmän här i staden. Från folkskollärarhåll frambhålles enhälligt att lagen berättigar läraren att då han så finner nödvändigt utdela kroppsaga — och äfven sträng så- dan — till sina disciplar. Utan denna rätt skulle, framhåller man äfven, ordningen i skolan, som ofta måste mottaga synnerligen illa uppfostrade och varnartiga barn, blifva alldeles undergräfd. Enligt våra interlokutörers mening var den om- talade pojken en i skolan mycket illa anskrifven krabat.

Seminarieadjunkten Hellner, stadens folkskoleinspektör, som haft anledning undersöka ifrågavarande fall, framhöll på vår förfrågan som sin åsikt, att hr Elg »varit for häftig och slagit pojken för hårdt.» Men en sådan lymmel behöfver smörj», tillade hr Hellner. Adjunkten Hellner framhöll som sin mening, att det var oriktigt att en lärare utdelade aga utan att ha något vittne till bestraffningens utförande.

(Tidningen Kalmar, 1915-11-10)

Ian ”Lemmy” Kilmisters minnen av skolaga i 50-talets Madeley, England:

Den första episoden i min svåra skolgång som jag minns klart är från lågstadiet. Någon korkad kvinna skulle lära pojkarna att virka. Hon var väl feminist får man anta. Jag måste ha varit sju år ungefär, så egentligen var det rätt poänglöst. och den här kvinnan var en riktig liten best – hon njöt verkligen av att slå små barn. Jag ville inte virka, för det var mesigt. På den tiden fanns det nämligen fortfarande något som hette mesar. De styrde inte landet som nu. Jag sa till henne att det gick inte, och då slog hon mig. Då sa jag igen att det inte gick, och efter ett tag slutade hon att slå mig. (s. 12)

[...]

Jag fick det med jämna mellanrum: jag fick stora linjalen, en vinkellinjal som hängde framme vid svarta tavlan. Läraren brukade stå bakom oss och safta till med den i nacken på en. Längre fram hade vi en gymnastiklärare som brukade lappa till oss med ett ben från en kemistol. Det var inte att leka med, men jag råkade aldrig ut för det för jag var rätt bra på gymnastik. (s. 12–13)

[...]

Får man en duktig smäll över örat så det ringer och sjunger i skallen i en halvtimme så gör man inte om något bus under lektionstid utan lyssnar på vad man blivit tillsagd. Det var så det fungerade, men det där är borta nu. (s.13)

ur: Lemmy & Garza, Janiss, White line fever: självbiografin, Vertigo, Sala, 2006.

Från albumet ”Schoolboys in disgrace” (1975) av The Kinks

Headmaster

Headmaster, this is my confession,
I’ve been such a little fool.
I’ve dishonored one who trusted me,
I have broken all the rules.
I’ve been such a little fool.
Don’t tell all my friends I bent over,
Don’t tell them you made me cry.
Don’t tell them I’ve been sacrificed,
Don’t tell all my friends or I’ll die.
Headmaster don’t beat me I beg you,
I know that I’ve let you down.
Headmaster please spare me I beg you,
Don’t make me take my trousers down.