Det var en domedag, ett förfärligt straff svävade i luften, Mård var hemsk och sträng som en åsknatt. Under middagsrasten fick Hugo tillsägelse att skära sig en enkäpp. De båda första käpparna,som han kom med, kasserades av skollärarn: inga slyor att piska småbarn med! Den tredje käppen var mer än tumstjock och blev godtagen. När det var slut för dagen, började Mård ett tal om synd och skuld och den straffande Guden. Det fanns barn med enfaldiga och klena sinnen, men Gud älskade dessa barn lika mycket som sina andra, och den som narrade ett sådant barn vara med om syndiga gärningar, han en blodröd synd. En gosse i skolan hade begått denna blodröda synd, och han skulle nu härför lida sitt straff, sig själv till varaktig bättring och sina skolkamrater till varnagel. För denna varnagels skull fick alla sitta kvar i bänkarna en liten stund efter psalmen.
Därpå sjöngs ”Allena Gud i himmelrik”, och efter slutpsalmen tog Mård med sig Hugo in i sitt rum. Och barnen satt kvar, undrande och skräckslagna. Förr hade de fått titta på, när Mård delade ut stryk, men Hugo blev slagen innanför stängda dörrar. Det var så mycket hemskare därför att de ingenting fick se. Men de fick höra. Ett långt, ihållande jämmerrop trängde ut från skollärararns rum. Hugo skrek som en gris på slakttavlan. Han var allas husbonde, alla pojkar hade smakat hans knogar, och de borde skadeglatt ha unnat honom stryk. Men fruktan trängde bort skadeglädjen. Var och en försatte sig i Hugos ställe där inne, där han var ensam med skollärarn och den tjocka käppen. Gubben Mård hade kraft i sina armar, fast han begynte bli gammal.
Lill-Alfreds Helgo vågade sig fram till dörren och kikade i nyckelhålet. Han berättade, andtrutet viskade: Mård har knäppt ned byxorna på Hugo och lagt honom framtstupa på golvet. Han håller fast honom i nacken med den ena handen och slår med den andra. Käppen träffar bara skinnet. Det lyser rött i ändan på Hugo.
Det var dödstyst, alla lyssnade till de ynkliga jämmeropen: – Åååå…! Söte, käre skollärarn, låt bli mej! Förlåt mej… låt bli…låt bli… förlåt, söte skollärarn! Några av de minsta barnen började gråta. Helgo sade, att enkäppen gått av så att gubben slog med bitarna. Barnen visste inte hur länge de skulle sitta kvar. Men när jämmerropen ljöd svagare, som om Hugo inte orkat skrika längre, gav ett par flickor till ett långt tjut, sprang till träskovrån och var borta. Därefter dröjde det inte många ögonblick förrän alla de andra hade träskorna på fötterna och rusade ut. Alla sprang utan att vänta på Olas Hugo. Och barnen från Lidalycke glömde att det var deras tur att sopa skolsalen i kväll.
Utdrag ur: Sänkt sedebetyg, (1946), Vilhem Moberg
